Fasadsiffrors liv



Det var två fasadsiffror. Eller ja, det fanns förstås fler men i vår saga så fanns det bara två. Nästan, i alla fall. Det var Ettan och det var Trean. Det fanns också andra Ettan och Femman som satt på huset längre bort. Tyvärr var huset så långt bort att de inte kunde höra varandra. Så, vi kan helt enkelt konstatera att det fanns två fasadsiffror att tala om här.
 
De hade hängt ihop länge, fasadsiffrorna. Faktum är att de hade hängt ihop sedan huset de satt på byggdes, och det var nu en väldig massa år sedan. Om de fick tänka efter var det nog 70 år sedan – minst. De tittade inte ofta på varandra. De kunde inte, för de hade inga ögon. Däremot kunde de prata med varandra. Inga människor visste att fasadsiffror kunde tala. Alla fasadsiffror visste det dock, och det räckte.
 
Det fanns en sak som var oerhört förarglig med att vara en fasadsiffra. Nämligen att man inte riktigt kan röra sig. Det hade varit kul att se sig om i världen, tyckte nog de flesta. Det gick ju inte. De var gjorda av plåt och de satt på en vägg. Ibland kund Ettan och Trean tala om hur skruvat det hade varit om de kunde röra sig. ”Hur hade det sett ut?” kunde de säga. Hur kunde någon hitta någonting då inget hus längre hade något nummer? Ja, för att inte tala om människornas reaktion på att det gick omkring fasadsiffror överallt längs gatorna. Helknasigt!
 
Nåväl. Det var en dag som vilken annan dag som helst. Faktum är att det var en synnerligen vanlig dag för våra fasadsiffror. De talade om de vanliga sakerna. Felparkerade bilar på den enkelriktade gatan nedanför. Vilken typ av spillning man föredrog – ekorre eller fiskmås. Ja, ni vet, såna där saker som ingår i fasadsiffrors liv. Sedan plötsligt parkerade ett stort fordon nedanför huset. Kanske det största fordon de någonsin sett. Och då ska vi komma ihåg att det var gamla fasadsiffror vi hade att göra med här.
 
Det uppstod ett par sekunders tystnad efter att fordonet stängt av sin motor. Ettan tog till orda först: ”Vad ska den där göra? Vad är det som händer? Jag är lite orolig”. Trean stämde in utan ett uns av försök att lugna situationen. Vad var egentligen det där fordonet för någonting? Och än viktigare: Vad gjorde det här?