Dräneringssången



Varje morgon går jag genom stan med mina två döttrar till förskolan. Den yngsta är 1,5 år gammal och den äldsta 3,5 år. Det är inte alltid en dans på rosor, men jag försöker så gott jag kan. För att de inte ska få alltför mycket intryck på vägen till skolan brukar jag alltid välja samma väg. Vi har en dubbel-barnvagn, där den äldsta sitter vänd framåt och den yngsta sitter vänd mot mig. ”Kan du säga ’Pappa’?” brukar jag gå och traggla. Hon har sagt ”Mamma” och ”Där” i flera månader men vägrar ta nästa steg.

 

Hur som helst. För några veckor sedan när vi gick förbi den gamla skolan märkte vi att de hade grävt upp marken runt hela byggnaden. ”Vad gör dom?” sa min äldsta. ”Det kallas för dränering. Byggnaden har vatten i sig och då måste man få bort det” sa jag och hoppades att jag hade förstått rätt. ”Dränering” upprepade 3,5-åringen med sina J där det ska vara R. ”Kan du säga pappa?” sa jag till den yngsta och gick vidare mot skolan.

 

Dagen därpå. Samma procedur på vägen mot förskolan igen. ”Vad gör dom?”. ”Dränering, gumman. Det sa jag ju igår”. Hon tyckte tydligen att det var ett roligt ord, för efter en stund började hon sjunga en ramsa som enbart bestod av just det uttrycket. Hela vägen till skolan, och hela vägen hem från skolan.

 

Nästkommande dagar såg likadana ut. När vi gick förbi skolan och hon fick syn på de stora groparna runt huset började hon sjunga dräneringslåten. Jag försökte förtvivlat överrösta hennes sång och lära den yngsta dottern att säga ”Pappa”. Dagarna fortsatte på samma sätt, men tillslut blev det helg. Jag tänkte att jag kanske kunde få slippa ramsan då eftersom vi inte skulle gå förbi den gamla skolbyggnaden på ett par dagar. Men det fortsatte. Min fru frågade vad det var för rolig ramsa hon sjöng på. ”Dränering” sa hon och flinade. ”Det låter bra, det kan nog bli en riktig hit” sa min fru och började sjunga och dansa med i sången.

 

Plötsligt hördes ett ovant ljud från den yngsta dottern som satt i soffan bredvid mig. Jag lutade mig fram mot henne hoppfullt. Sa hon verkligen det jag trodde? Var det äntligen dags? ”Kan du säga pappa?!” sa jag. Hon gjorde ljudet igen. ”Ja, säg pappa nu då!”. När hon gav ifrån sig ljudet en tredje gång stod det klart vad det var som hon sa. ”Hon sa ’Dränering’!” skrek min andra dotter ut och började dansa hysteriskt. 

 

Jag måste börja växla vägar när vi går till förskolan.