Det spanska julbordet



Man gör rätt i att försöka ta sig ifrån invanda mönster. Jag lyssnade nyligen på en podcast där gästen, en erkänd psykologi-forskare, pekade på sambandet mellan förnyelse i vardagen och utveckling av hjärnan. Tydligen pekar också mycket på att det ska motverka Alzheimers, och det är ju inte heller fy skam. Så varför pratar jag om det här? Jo, för att jag nyligen gjorde någonting som gick emot min världsbild. Förnyelsen gällde julbord. För vissa kanske detta låter som en bagatell, men faktum är att det är ett stort steg för en julfascist som jag.

 

Min syster har träffat en kille som heter Pedro. Pedro kommer från Barcelona och har långt, mörkt och lockigt hår, ett charmigt leende och en skäggväxt som saknar motstycke i denna del av världen. Och han har dessutom en egenskap som han kan stoltsera med var han än kommer. Den jäveln är extremt duktig på att laga mat.

 

När Elin, min syster, ringde mig för ett par veckor sedan sa hon ”Hola!” och förklarade att hon hade något att berätta. ”Du behöver inte krångla med julbordet i år! Pedro tar det så du kan bara ta…”. Jag avbröt henne omedelbart och frågade vad hon menar. 

 

  • ”Vi kör spanskt julbord i år”
  • ”Och vad fan finns det på ett spanskt julbord?”
  • ”Ja, du slipper ju sillen iaf. Och ingen äter ju ändå av din Janssons frestelse. Inte ens du själv!”

 

Hon visste var hon kunde hitta min ömma tå. Det är faktiskt inte alltid så kul att stå och krångla med rätter som ingen ändå äter. Elin fortsatte med att berätta hur Pedro hade tänkt sig att menyn skulle se ut. Jag lyssnade. Först skeptisk, sedan något uppmjukad. Han tog över telefonen efter 10 minuter. Han sa ”Hola!” och jag svarade demonstrativt på engelska. ”Yes Hello. Tell me what you’ve got”. Sedan var jag såld. Han berättade om hemliga familjerecept av den allra mest spännande natur. Rätter som de alltid haft på julbordet i deras släkt. Vi kom överens om att jag fortfarande skulle få inkludera sill i menyn. Inte för att jag tycker om det, utan för att det alltid ska finnas på svenska högtider. Särskilt på jul.

 

När dagen tillslut kom släppte alla tveksamheter. Det spanska julbordet var det bästa jag någonsin ätit. Pajer, Patatas Bravas, fräscha sallader, färskt bröd och säkert 15–20 olika sorters korv. På julbordet fanns stark mat, syrlig mat, salt mat, söt mat – ja, allt man kan tänka sig och kan vilja ha på årets bästa helg.

 

Jag kände mig väldigt nöjd över att få lämna över stafettpinnen till min efterträdare. Det har trots allt varit jag som har fått krångla med maten i många år. Allt för att jag valde att gå Hotell & Restaurang på gymnasiet.

 

Gracias Pedro!

Och på återseende nästa Navidad!